Barndom, övergrepp & övergiven av familjen

[Teal Hakeva]

Min barndom var full av trauman, mobbning, slag, ett hemskt övergrepp av några killar. De fortsatte tvinga mig att ta piller ibland i skolan, fast jag inte ville, men jag var så rädd för dem, det skulle bli värre om jag inte gjorde som de sa. De sa att det var huvudvärkstabletter men det trodde jag inte på.

Mamma blev orolig när något hänt mig eller något verkade vara fel. Jag började prata med henne, försökte prata med henne. Hon blev orolig och ringde till mormor, pappa, faster och de blev arga på mig för att jag gjorde mamma orolig. De sa att jag måste sluta göra henne orolig. Det innebar att jag absolut inte fick säga någonting som jag gick igenom eller blev utsatt för, för det skulle göra henne orolig. Hon försökte ofta få mig att prata, men de andra förbjöd mig.

Pappa sa att jag gjorde mamma orolig och sjuk, att det var mitt fel att hon hamnade på sjukhus, och att hon kunde dö från det om jag fortsatte vara så jobbig. Jag blev rädd för att göra henne sjuk och orsaka hennes död. Min mamma som jag älskade mer än något. Hon fick inte dö.

I skolan och annars var man tvungen att komma överens med killarna. Många killar utsatte många tjejer för övergrepp. Lärarna etc sa att man måste få dem att respektera dem. Det fick man genom att leka med dem och få dem att tycka om en, då skulle de respektera en. Om de var snälla mot en respekterade de en. Man måste komma överens med dem. Man måste acceptera att de slår en ibland osv.

I det större övergreppet tog de min kropp ifrån mig, för alltid. Jag var bara ett barn. De hade planerat allt så noggrant. Vilka piller de tvingade mig att ta, hur jag skulle reagera på dem. Hur de skulle skrämma mig, när de skulle anfalla, vad de skulle säga för att kontrollera allt som sades, göra om mina Nej till något annat. Ta bort mina Nej. Ogiltigförklara dem. Vad de skulle göra efteråt för att komma undan och få andra att lägga skulden på mig. Hela allt planerade de i detalj.

Jag var ett barn och hade fått min kropp, min sexualitet och min hjärna ifråntagna mig, för alltid. Och min familj. Och min plats i samhället. För sen sades det att jag gick på droger. Pappa straffade mig, jag frystes ut, jag fick inte vara med i familjen, jag fick inte ens någon uppfostran, någon förberedelse inför vuxenlivet. Och jag fick aldrig prata. Jag fick aldrig berätta. Pappa förbjöd mig från att ha en talan.

Jag blev deprimerad och hade självmordstankar i mellanstadiet. Jag orkade inte mer. Jag hade inte någon. Alla hatade mig. Jag orkade inte bara sitta där, tyst, och ta min fars oändliga verbala misshandel. Jag dissocierade. Jag lämnade min kropp. Pappa märkte när jag försvann, så han tvingade mig att bekräfta varje mening han sa, för att säkerställa att jag inte slutade lyssna. Han tvingade mig att stanna kvar. Det gick inte, men han fortsatte slå ner mig på jorden igen. Det gjorde så ont. Det gjorde så obeskrivligt ont.

Jag var pojkarnas ofrivilliga hora och min pappas slagpåse. Jag försökte bara fortsätta att få dem att tycka om mig, så att de skulle sluta.

Jag försökte hålla mamma vid liv, jag var alltid rädd för att hon skulle dö. Men jag var så utmattad. I skolan glömde jag bort hur man gör de enklaste sakerna. Ibland började jag irra runt och visste inte vad jag gjorde. Tog av mig inneskorna och ställde dem, fast jag skulle ha dem på mig. I högstadiet tog jag av mig skorna och satte dem i skåpet. Fast jag skulle ha skorna på mig. I syslöjden såg jag inte var jag skulle sätta in sladden i pedalen, trots att jag gjort det många gånger förut. Jag trodde att det var någon knopp som var kontakten, typ, fast det bara vad plast.

Pappa träffade en ny, de gifte sig. Hon var vidrig emot mig. I alla aktiviteter ställdes jag i ett hörn. Hon och pappa bestämde att jag inte fick säga emot, jag fick inte säga Nej, det var okej att vara elak mot mig för jag “brydde mig inte”. Jag var tvungen att låtsas som att jag inte brydde mig.

Hon tog allt mitt jobbiga och gjorde det värre. Hon drev mig till att börja röka genom att säga att om jag började röka fick jag inte komma dit längre. Jag började röka, men var ändå tvungen att komma dit. När hon märkte att jag inte ville äta så drev hon mig till att bli ätstörd, hon äcklade mig varje gång jag skulle äta så att jag blev illamående och inte kunde äta. Hennes dotter hade samma förnamn som mig. Hon bestämde att jag hette “Den andra M…” Den andra. Hon lärde min mycket yngre lillebror att han ska kalla mig för Den Andra M…

Spelade jag inte med i denna rollen de satte på mig, möttes jag av attacker. Ofta i form av plötslig oro från min mamma. Hon trodde att något hade hänt mig. Men det var pappas fru som hade fått henne att tro det. Och så ringde arga släktingar och sa till mig att sluta göra mamma orolig. Jag ville inte göra mamma sjuk, jag var rädd för att hon skulle dö.

Jag kunde aldrig prata med min familj eller mina föräldrar om det. Vid det här laget är de så insnöade på sin version av saker, vad de trodde hände och vad de trodde att jag gjorde. Sen som vuxen orkade jag inte bli straffad för ingenting så jag började ta droger själv, skära mig själv osv. Så de fick en ursäkt för allt de gjort mot mig, retroaktivt.

Jag vet inte, jag ville få ner detta i text någonstans. Jag vill så gärna få dem att förstå. Men de valde henne, pappas fru. Och sen åratal av samlande på varje minsta fel jag hade eller påstods ha.

[Purple Kafiku]

Nej nej nej! Detta får bara inte hända! Jag blir helt förstörd när jag läser vad du varit med om. Får jag fråga  hur det går med dig nu? Har du bra vänner? En psykolog att gå till? Och hur går det med mamma?

Du behöver självklart inte svara på något, blir bara orolig. Jag blir också förbannad på din pappa och på dessa jävla killarna i skolan, dessutom helt värdelösa lärare, nä fy fan. Fanns det inte ens någon kurator du kunde gå till?

Jag ser att det var ett tag sedan du skrev så du kanske inte kommer läsa detta men om du vill chatta så finns jag här,

Styrkekram<3

[Teal Hakeva]

Hej. Jag hade dåliga vänner men jag bröt kontakten med dem. Så nu är jag helt ensam. Jag isolerar mig för att slippa bli utsatt för nya övergrepp mm. Har brutit kontakten med min familj också. Mår inte bra. Försöker få hjälp från psykiatrin men det brukar vara stora löften och lite verkstad.

Mamma och pappa förbjöd mig att be om hjälp eller ta emot hjälp. Skolkuratorer försökte, både på min skola och mina kompisars skola där jag hängde ibland. Men min pappa hade fått mig att tro att mamma kunde dö om jag tog emot hjälp, han ljög för mig, men jag trodde på det.

Tack för svaret förresten <3

Purple Kafiku skrev:

Nej nej nej! Detta får bara inte hända! Jag blir helt förstörd när jag läser vad du varit med om. Får jag fråga hur det går med dig nu? Har du bra vänner? En psykolog att gå till? Och hur går det med mamma? Du behöver självklart inte svara på något, blir bara orolig. Jag blir också förbannad på din pappa och på dessa jävla killarna i skolan, dessutom helt värdelösa lärare, nä fy fan. Fanns det inte ens någon kurator du kunde gå till? Jag ser att det var ett tag sedan du skrev så du kanske inte kommer läsa detta men om du vill chatta så finns jag här, Styrkekram<3